✨VAKEN✨

Vad syftar det till när någon säger att hon eller han är vaken?

Ja, det kan inte jag svara på. Jag kan bara förklara vad det betyder för mig personligen och det känner jag mig redo att göra nu 🤗

Du tar till dig det som resonerar i dig. Inget mer. Jag litar på att just du har hittat hit och läser detta av en anledning.

Välkommen 💛

Det jag vill beskriva som uppvaknande kommer jag att dela upp i två slags vakenhet, dels ett spirituellt uppvaknande och dels ett uppvaknande till vad som möjligen pågår här i världen.

Min spirituella sida har på något sätt alltid funnits med mig, precis som jag tänker att alla barn har kontakt uppåt /inåt men som sedan lär sig av med det i vårt system. Dragningen till natur, djur, kreativitet och till tystnad har varit konstant. Den blir dessutom starkare ju mer jag växer som människa. Jag är den som fascineras av månen och dess olika skepnader, den som kan ligga på rygg i häpnad och beundra stjärnorna, den som pratar med solen och kontinuerligt tackar honom för att han finns, den som gärna kramar om ett träd och lyssnar till dess visdom, den som njuter när det bjuds barfotapromenad på jorden och som finner oändlig tacksamhet i havets, sjöarnas och vattendragens generositet.

Jag har inte jämt kunnat se detta så tydligt som nu och därför inte heller prioriterat kontakten med naturen och med mig själv så mycket som jag önskat. Men som allt, vi kan bara se när vi har förmåga att se och från den stunden vi har sett går det inte att o-se. Kontakten med den så kallade andra sidan har hjälpt mig öppna ögonen. Och inte minst att känna ännu mer.

I unga år, runt tjugoårsåldern blev det allt påtagligare då andar började ta kontakt. Spöken, kanske någon vill benämna dem. Vid den här tiden började jag medvetet uppmärksamma dem. Men det var inget coolt med det, ha ha. Jag tyckte det var obehagligt. Blev rädd. I princip varje natt vaknade jag med hjärtklappning och kunde skrika rakt ut i panik när någon kom för nära sängen eller lutade sig över mig. Började sova med lampan tänd. Det hjälpte inte. Jag flyttade till en annan lägenhet och tänkte att nu hittar de mig inte. Det hjälpte inte …

De var påstridiga. Inte förrän jag bestämde mig för att tala med dem blev det lugnt. Jag hann fylla dryga fyrtio innan jag fullt ut vågade öppna den dörren, dvs bejaka hela mig och se min ”känslighet” som en resurs.

Jag började gå mediala kurser och det blev ett rejält uppvaknande. Så mycket mer det fanns av livet! I verkligheten alltså, även om det jag såg och upplevde ibland inte kunde beskrivas med hjälp av ord i akademins ordlista. Wow, vilka förmågor jag hade och de kändes dessutom helt naturliga. Jag upptäckte mer och mer av mig själv. Och av världen bortom materia.

Energier, frekvenser, kontakten med allt levande, insikten om att vi alla är sammankopplade osv. etc.

Det häftiga var att i livet efter högvis med högskolepoäng, på papper bevisad inlärd kunskap, fick jag nu uppleva en annan slags skola. Här fanns inget att lära i den bemärkelsen att plugga in, allt finns redan inom oss! Jag behövde bara få medel att se det. Ja, och testa och öva upp att ratta in den radiokanalen (metaforiskt talat) och den fingertoppskänslan. Få kvitto på att det var sant genom andra deltagares bekräftelse av mina läsningar och nedladdade budskap.

Jag har även alltid haft en stark intuition. Men jag har lyssnat dåligt på den. Kan du känna igen det, att du någon gång fått en känsla av ”ja” eller ”nej” men så har du agerat tvärtom ändå för att all dittills känd logik visade dig det?

Då jag inte har lyssnat på min intuition har kroppen reagerat fysiskt, t ex med omedelbar magont eller matthet. Faktum är att jag kan se sååå många exempel när jag gått emot min magkänsla eller min inre röst för att istället göra det som i tanken verkade vara det smartaste och där det blivit galet fel. Till och med katastrofalt.

Idag vet jag tröstefullt nog att jag kommer dit jag ska ändå. Mitt icke-lyssnande inåt kan ha inneburit en omväg, en senväg, en svårare väg men samtidigt har jag lärt mig ovärderliga saker på den vägen. Alltså – all is well.

Det spirituella, det mediala eller vad vi nu vill kalla det, anses inte riktigt rumsrent. Inte i alla rum 😉 Därför har jag valt att vara försiktig med att prata om det. Ingen vill väl vara udda? Ingen vill få gliringar eller förlöjligande gester som visar att man har sådana där ökända tomtar på loftet. Men tiderna förändras och det till det bättre. Vi börjar kunna acceptera att naturvetenskap, teknik och andlighet kan samexistera. Där finns inga motsättningar.

Dessutom hittar vi likar. Som magneter dras vi till varandra. Vi ser det i varandras ögon, vi känner det energimässigt. Människor samlas, där allt är välkommet att prata om och ingenting är konstigt. Där vi tar hand om varandra. Lyfter och blir lyfta. Så skönt, så läkande och så påfyllande.

Så hur är det nu med det andra slags uppvaknandet? Ja, det kom senare. Fast samma där egentligen, jag har genom livet ofta haft en känsla av främlingskap och hittade liksom inte min tillhörighet förrän på senare år. Det här verkar vara en vanlig upplevelse för många jag pratat med. Min mamma har berättat att jag som liten frågade henne om jag var adopterad (vilket, hihi, är aningen komiskt eftersom hon bara var tonåring när hon fick mig). Jag har känt mig skeptiskt mot auktoriteter. Istället för att bli stoppad när någon har påstått att jag inte kan, eller utan motivering sagt åt mig att jag inte får, har jag blivit sporrad att försöka.

Systemet är på många sätt skapat för att programmera oss till att inte lita på oss själva och även om rösten inom oss viskar om att något är knas så är det lätt att vifta bort den. För vem är jag att tänka nytt? Känna in och tro på mig? ”Du ska inte tro att du är något” – hur djupt sitter inte det?!

Hur som helst, i början av 2020 när världen på ett sätt kom samman på grund av samma drabbning kände jag instinktivt att något skavde. Trots det föll jag efter ett litet tag för skrämselpropagandan och snabbpanikade … Inte för egen del utan för mina nära och kära. Så som vi förväntas göra. Men bara en ytterst kort stund, tills jag i hela mig var säker på att jag kunde lita på initialkänslan som sa något annat. Det här var ett uppvaknande.

Jag började söka information på egen hand. Det var inte svårt, det handlar bara om att söka andra vägar än de redan snitslade.

Så mycket gott som kommit ur detta. Vi enar oss trots att vi blir uppmanade till splittring. När ljuset kommer in med full kraft trängs mörkret upp till ytan. Det som syns blir inte lika skrämmande längre.

Troll spricker i solen och vampyrer går upp i rök i dagsljus, är det så man säger?

Lite i sänder har jag vaknat upp, till en eller några pusselbitar i taget. Till att allt inte är såsom jag har blivit styrd till att tro. Ett organiskt uppvaknande kan vi benämna det. Det vill säga att jag har fått lov att ta det i min takt, i den takt jag har varit redo för att ta in lite till.

Det var värre med mitt uppvaknande i en dysfunktionell relation som jag en gång var i, för att visa på en liknelse. Där kände jag från dag ett att något var fel, fel för mig, men valde att skjuta bort den känslan eftersom där fanns ingredienser jag trodde att jag behövde. Alla tecken på att något inte stod rätt till valde jag att blunda för. Jo, för så illa kan det väl ändå inte vara när det här och det där och detta är superduperbra och utåt verkar fullt funktionellt?

Sedan en dag drogs rullgardinen upp med en smäll (ännu en metafor) och i samma ögonblick såg jag plötsligt allt för vad det var. Den fula sanningen om vad jag levde i och hade varit med om. Den jag hade trott ville mig väl visade sig bara sko sig. Att jag blev utnyttjad eller skadad på köpet var betydelselöst. Insikten var alltför smärtsamt att bära. Varken sinnet eller kroppen klarade av att ta emot all information som forsade in och som omkullkastade det mesta av vad jag tidigare hade lutat mig emot. Det blev för mig en kris, ett trauma.

Av samma anledning tänker jag att vi inte ska, eller för den delen kan, ”väcka upp” någon med tvång. Vi behöver bli redo. Vi ser vad vi ser och vi hör vad vi hör. Det spelar exempelvis ingen roll att du upprepar dina ord eller hur högt du skriker på svenska om mottagaren inte kan ditt språk – dennes öron kommer ändå bara uppfatta gibberish.

Btw, tvång överhuvudtaget – är det bra? Ge mig gärna ett exempel, tar tacksamt emot förslag för i skrivande stund kan jag inte komma på något gott i samband med begreppet.

”Jag måste ligga med chefen för att få jobbet jag vill ha” … Jamen jösses det är väl inte samma sak, kanske någon protesterar. Inte? Vad är skillnaden? Jag går med på att låta något som jag inte vill ha komma nära mig /in i min kropp för att få något annat jag vill ha och detta eftersom jag uppfattar att påtryckningen är nödvändig.

Om du nu misstänker att ovan är en liknelse för något annat så är det just så. Vad något annat kan vara visar din egen association. Jo, för vi får tänka själva! Vad som är sant för dig är din sanning. Jag menar att den kan ingen ta ifrån dig, så länge du själv inte önskar förändra din uppfattning. Endast du kan vara i din kropp, i ditt huvud och i ditt hjärta.

Jag tänker även att det inte finns något rätt eller fel eller att det ligger någon värdering i det ena eller andra sättet, bara olika. Det finns ett lugn och en trygghet i att lita på att vi alla har en uppgift här på jorden och i varje stund gör vad vi kan utifrån den situation vi befinner oss i.

Det jag nu har berättat om är förstås bara några snuttar av resan till uppvaknade. Och bara en liten del av den stora helheten. Dessutom avsiktligt något kryptiskt beskrivet här och där. Men jag blev pushad att sätta ord på pränt, det var dags. Att det är obekvämt för mig kan inte få vara avgörande.

Min uppgift är att bidra, att hjälpa människor att hjälpa sig framåt. Om jag genom dessa bokstäver svart på vitt kan inspirera dig till något, vad som helst i den riktning du önskar, gläder det mig. Kan jag bidra till kraft och hopp är det allt värt.

Och möjligen, för just dig, innebär den här texten vetskap om att du inte är ensam. Vi är så många runt om i världen just nu som är vakna och som håller på att vakna upp. Som dagligen jobbar för en ljusare värld. Om du läser i media att vi är en minoritet, om vi förlöjligas, kanske till och med hotas, så är det för att det mörka räds ljuset. Kärleken är en oslagbar kraft. De vet det.

Människor som hjälps åt. Människor som sätter kärleken till naturen och till varandra före pengar. Människor som är ointresserade av makt, som inte imponeras av titlar och myndigheter. Människor som inte blint lyder utan som tänker själva. Kärleksfulla människor som står i sin kraft och som tar kliv på kliv framåt för att inspirera andra att göra detsamma.

Dessa dominobrickor av ljus rasslar fram i allt högre fart.

Vår värld är full av sägningar, musiktexter och budskap som sedan evigheter säger samma sak;

Mörker kan inte driva ut mörker. Det kan bara ljuset göra. Hat kan inte driva ut hatet. Det kan bara kärlek göra *

All we need is love … **

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den ***

*Martin Luther King, **John Lennon, ***1:a korintierbrevet 13:4-7

Jag vet inte hur du känner. Vad har du för relation till begreppet kärlek?

För mig känns ovan citat fullständigt sanna. Varma. Hoppfulla. Jag har kommit att se att det inte finns något som kan beskrivas ”ovillkorlig kärlek” eftersom den sanna kärleken bara är. Finns där villkor är det något annat.

Så där, någonstans behöver jag sätta punkt och det blir nu 😊

När vi reflekterar lär vi oss och jag hoppas att någon tanke landat väl i dig. Dela om du vill, det är fint att få ta del av. Uppstår det frågor i dig är du hjärtligt välkommen att ställa dem. Vänliga och nyfikna frågor är alltid till hjälp, för fler än dig själv – så ställ dem jättegärna öppet om det känns okej.

Jag tror på dig!

Även när du själv inte gör det

Kram Malin